Du är bara så liten om du gör dig så liten

Paulina

Du är bara liten om du tillåter dig att vara det. Du är bara så stor som du själv är villig att göra dig. Du är bara gammal om du vill vara det. Du är playdoo, du är picasso, du är barbapappa och du kan forma dig till vad du vill. Du bestämmer helt själv vem du är.

Om du tycker något så tycker du så. Jag hoppas att du vet varför du tycker så för en vacker dag kommer någon (som inte tycker som du) och då är det ju bra om du kan förklara dig. Men du måste inte förklara dig om du inte vill. Du behöver inte be om ursäkt för att du är du och har ett annat sätt att se på saker. Jag menar bara att det är bra om du vet vad du står för. För det gör vi ju, står för allt vi tycker , tänker, säger och gör. Kanske inte allt förresten. Men det är väll de vi strävar efter? Att kunna stå för hela jaget och inte skämmas för att vi lever? Jag gör det. Troligtvis är det jag som kommer ifrågasätta dina åsikter om vi någonsin har en konversation.

Ibland känner jag att jag måste försvara och förklara mig även fast ingen har ifrågasatt mig. Jag känner ofta att jag måste be om ursäkt för att jag är som jag är bara för att ingen annan är så och jag har fått för mig att det är jätteviktigt att alltid bli förstådd. Fast det är väll bättre att be om ursäkt för att man är sig själv än att man försöker vara någon annan? Eller?
Jag känner alltid att jag inte riktigt passar in eller sticker ut och jag tror att jag uppfattas som lite jobbig, lite svår. Ibland tycker jag till och med själv att jag är jobbig.

Det är väll för att jag börjar bli vuxen. ”Vuxen”. Ja, jag har då utvecklats sjukt mycket under de senaste tre åren. Jag fyller ju snart 21. Herregud. Jag har drabbats av en åldersnojja som jag inte förstår. Jag har inget emot att bli äldre men ändå så blir jag jätterädd när jag upptäcker att min hud är några procent mindre elastisk eller att mina skrattrynkor är kvar i några sekunder till. ‘Varför bryr jag mig ens? Är det faktiskt någonting som jag nojjig över eller någonting som jag tror att jag är nojjig över för att jag blivit hjärntvättad av en falsk bild av hur människor åldras via media och sånt?

Grieves är en man som jag lyssnat på i några år och jag älskar hans texter. Här en bit från första versen av Growing Pains som är en av mina favoriter. Tycker han är så bra med ord. Dessutom summerar den här texten typ vart jag befinner mig lite på min väg mot att bli ”vuxen”, vad det nu än är.

”I take a breath and breathe it out
Life has been a bitch holding onto me, I’m always freaking out
I don’t play well with others, I panic in a crowd
And I’m quick to fall in love, that’s why I’m always on the ground
So pick it up
Pop the umbrella over my problems
And understand I’ll never be a man until I solve ’em
And sometimes I wish that I could go back home
Yeah, crawl into my childhood dreams and be alone
And that be everything, just another boy left with nothing
An object of security slowly losing its stuffin – (Growing Pains) av Grieves

Just det där med att bli ett objekt av trygghet är verkligen någonting jag inte vill vara just nu. Jag vill utmana mig hela tiden. Hålla mig på kanten/skrven/gränsen. Sätta lite mer press på mig själv och inte bara glida runt och  existera. Jag vill lixom ta mig fram i livet i min egen riktning och bli helt fri från konstiga former och ramar som det är tänkt att jag ska klämma mig in i. Jag vill skapa en egen form som är för mig och ingen annan. Jag vill leva i en värld där verklghet och drömmar är samma sak. Nä nu flummar jag iväg… ha en trevlig, solig söndag och ta han om varandra!

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s