Det började med gubbarna

Paulina

Vi har köpt en ny diskmaskin och då kommer det ju gubbar som ska installera den i vårt kök Gubbar som jag lite känner vilket jag tycker är lite obehagligt. Först och främst får jag panik när jag får oväntat besök om jag inte hunnit städa innan som kommer och i nuläget ser vårt hus helt galet ut. Sen så är de ju sjukt varmt så jag hade i princip inga kläder på mig och så ringer det på dörren. Jag springer typ omkring i panik och försöker hitta en tröja. Öppnar dörren och inser att det är gubbarna. Alltså jag är så muppig när det kommer till sådant här och jag kan inte ens vara trevlig mot dom för att jag skäms så mycket för hur stökigt det är.

Det är alltid så när jag bjuder hem folk, det är därför jag aldrig gör det. Jag måste gå in i en roll och vara en perfekt ”värdinna” och se till att alla har roligt och mår bra. Det ska vara sjukt rent och snygg inredning och jag måste ha en perfekt outfit och helst ska jag ha bakat något att bjuda på. Ni förstår jag har sjukt höga krav på allt i mitt liv vilket ofta leder till att jag inte vill göra saker för att jag lägger för stor press på det och gör det till en så stor grej. Vad jag än gör så är det en stor grej. Allt är så viktigt och seriöst för mig.

Jag har dock en annan sida, det är typ motsatsen till perfektionisten. Jag är sjukt chill och lever i nuet, tar en dag i taget och oroar mig inte över nått. Om jag får en chans till att göra något helt amazing så tvekar jag inte en sekund utan säger JA direkt. Bryr mig inte alls om hur trevligt alla andra har det, på det sättet att jag tror att det är min uppgift att se till att dom har trevligt.

Det jobbiga är ju att jag inte kan välja vilken av dessa två sinnesstämningar jag vill vara i och ibland strider de mot varandra. Hela jag är motsägelsefull.

Det har också väldigt mycket att göra med vilka människor jag umgås med och miljön jag befinner mig i, samt hela det här med acceptans. Lär jag mig bara att acceptera min personlighet och vem jag är så kommer det ju inte vara ett problem. Det skulle ju vara mycket lättare om jag var ensam i världen. Nu råkar jag ju leva i en värld med miljarder människor och då blir allt genast mycket svårare. Hu självisk kan man vara?

Jag vet inte om det här inlägget är förståeligt men det är okej. Alla behöver inte förstå.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s